Älskade lilla hjärtat
Som jag skrivit om tidigare så började foglossningar för ca 3-4 veckor sedan, alltså omkring v. 25, och lite andra småkrämpor i fötterna. Inget kaosartat eller förödande isig men lite för tufft för jobbet.
Igår fick jag träffa en läkare på MVC, efter att redan varit hos sjukgymnast och pratat med chefen tre gånger. Läkaren undersökte och ställde många frågor. Mest om de fysiska besvären som inte kommer bli lättare och även om min situation generellt. I och med att min man inte är här så sköter jag mycket själv och läkaren skrev även med det. Hon sjukskrev mig 100 % dessa tre sista veckor jag skulle jobbat på schema.
Jag önskar givetvis mest av allt att min underbara fantastiska man var här nu och ibland blir det väldigt mycket med känslorna. Men så pratar vi och allt känns precis som det ska vara, lugn, glad, förväntansfull. Han jobbar på därborta och samtidigt som sin slutexamen ska han även ha tid och råd att åka fram och tillbaka till vårt svenska konsulat för att lämna papper och intervjuer 13-timmars nattbuss bort i en annan stad.
Vi har liksom tagit varsin del i dethär nu. Han tar hela den biten därborta, som typ allt hänger på. Jag har skickat alla papper han behöver från mig och nu får han sköta resten. Jag är gravid, svårt att dela på den uppgiften, och det skulle ju kunna räcka. Jag ringer samtal, kollar lite möjligheter för honom här och letar framförallt oss ett hem. Vi pratar med bebisen över Skype. Det är ganska roligt när bebisen sparkar till telefonen som svar på konversationen.
Vi vill och behöver verkligen ha ett eget hem. Det känns otroligt viktigt för vår blivande familj och det ser faktiskt ut som jag hittat något nu. Håll tummarna!
Så nu har jag jobbat färdigt bara sådär helt plötsligt och jag är så sjukt sugen på att få hänga upp gardiner och pyssla med barnsängen! Få koll på vad det är för grejer jag egentligen har kvar sen min förra lägenhet och vad vi behöver nu som familj.
