FÖRTUR

Vi är rätt vana vid att handskas med myndigheter vid detta laget men ändå är det påfrestande. Jag brusar inte upp mig och inga svar är förvånande eller för komplicerade. Vi vet hur krångligt det kan vara och är förberedda innan vi ens ställt frågan. Ändå finns nerverna där. Stressen. Tristessen över osäkerheten. Oron. Ängsligheten.

Min man MÅSTE ju vara här när vårt barn föds. Och helst inte på turistvisum. Ska han åka hem efter tre månader och börja om? Att ansöka om uppehållstillstånd eller på anknytning till familj måste ske från hemlandet. Tar vanligtvis 10-12 månader att få utfärdat. Står det på Migrationsverkets hemsida. Vi kan heller inte ha råd i nuläget att jag följer med tillbaka. Och vi vill ju inte detta. Inte nu. Vi vill bo här, få vårt barn här. Ansökan på nätet behandlas fortare än pappersvägen. Och allt detta som ska fyllas i och skannas. Ja vi vet ju! Men vi har inte tid.

Så kom gårdagen då jag åkte ner till Migrationsverket. Att ringa är som att promenera runt jorden utan paus. Man kommer aldrig fram. Mail litar jag inte på. Så jag åkte till Göteborg, hade ett hum om vart jag skulle och frågade mig fram resten. Det gick smidigt.

Efter en timmas väntan i denna sal av väntande människor från hela jorden fick jag prata med världens gulligaste tjej. 

FÖRTUR FÖR DU ÄR GRAVID. 

Det var en så stor lättnad. Stenar släppte. Jag började nästan gråta av alla de tankar och känslor jag byggt upp under dendär timmen på bänken. Vi hade hoppats på något liknande besked och tyckte att vi förberett bra. Moderskapsintyg, vårt äktenskap svenskregistrerat, passkopior, foton, mitt personbevis med hans uppgifter i m.m. Vi ska gå en genväg. En kortare väg. Ändå mycket papper, pengar och intervjuer men förtur. Förtur. 

Så, troligtvis är han här i tid! Och kanske då till och med med uppehållstillstånd!! 

Detta vore helt otroligt. Helt otroligt. Men vi har ju gjort otroliga saker tidigare också.

♡