Bröllopsdag

26 april 2014

I söndags firade Diego och jag vårt första år som gifta. Jag gillar verkligen att referera till Diego som min man. Det känns självklart och tryggt. Här bor vi nu, i Sverige med vår fina son Oscar. Det är vackert. Hur vi format och banat vår väg med vilja av stål och svärd av kärlek. Våra gemensamma minnen och äventyr innan bröllopet är så många. Roliga, färgsprakande, tokiga, farliga (när vi kört på hiskeligt höga slingervägar och underlag där man borde fastnat), nyskapande och även ängsliga med ett distansförhållande på flera tusen mil. Bara jag tänker på allt så inser jag gång på gång att jag har världens bästa man. Han är enastående och egen. Stark och pålitlig. Mina killar är mina ögonstenar och hjältar.

Bröllopsmorgonen i Sucre var en solig morgon med klarblå himmel. Som en varm vindstilla vårdag i Sverige. Luften var sval och frisk. På marknaden köpte Diegos ena moster och jag mer jordgubbar än jag själv lyckas äta under en sommar i Sverige och jag hittade en fin hårdekoration med tygfjärilar. Ingen av alla de strasspännen vi provat tidigare hade fallit mig i smaken. På salongen var stämningen helt fantastiskt fin med de fyra närmsta kvinnorna i min omgivning där och då. Jag är så innerligt tacksam för de timmarna vi spenderade på salongen tillsammans. Glädjen, alla skratten, gemenskapen, de genuina lyckönskningarna. Efter vigseln skålade vi i mousserande jordgubbsvin med en jordgubbe mellan fingertopparna. Dom flesta förväntade sig givetvis ett glas champagne. Det var mycket gästerna förväntade sig som har blivit tradition på bröllopen i Sucre men som blev överraskningar. Champagnen var sprudlande friskt fruktbubbel, whiskeyn och Coca-Colan var ett glas vitt, ett glas rött och till nöttårtan en kaffelikör med lite extra sting. Tror till och med vi satte lite trend med vårt röda bubbel.

Många säger att det första året i ett äktenskap är det mest prövosamma. Jag kan förstå det. Detsamma sägs om det första småbarnsåret, att det är då många par separerar av dem som separerar. Jag kan förstå frustrationen och tröttheten. Jag kan också förstå den enorma lycka och harmoni man kan känna på så många olika plan. Något som verkligen är en sanning för alla är att man aldrig vet hur barnet man får kommer att må och vara. Och därefter vilken styrka man har som individ och som par att hantera det. Där kommer påfrestningen. För vår del så blir det givetvis kämpigt emellanåt och det är en del av livet. Det är okej. Det viktiga är kommunikationen och ärligheten. Viljan att finnas där för den andra. Min man har lärt mig det. Och vi får påminna varandra. Varje dag är en ny möjlighet att göra om göra rätt. Att visa uppskattning, som verkligen kan vara så svårt men som kan förändra en dag. I minsta form och i sin imperfektion. Stunderna mellan dom kämpiga är så galet fina.

Det är något väldigt vackert i att vara gift. För mig, en känsla av en starkare partnerskap. Ett starkare vi. En starkare trygghet. Vår familj är en enhet och vi hör ihop. För mig är min man min trygghet och vårt barn en del av vår kärlek.

Tygfjärilarna på plats :)







♡
♡
♡

Vad vet vi

Ja, för det vi inte ser finns ju inte.

Det vi ser är det som är sant.

Och det vi inte vet skadar ingen.

Men vad vet vi?

Viva la primavera!

Jag skulle beskriva doften av vitsippor för Diego. Magnolia fick jag fram. Okej, sött då. Ja sött, och friskt. Nu kan han lukta själv.

Välkommen vår!

Idag väntar första förskolebesöket för oss på en Reggio Emiliainspirerad förskola. Det är precis som montessoripedagogiken en pedagogik från Italien där man uppmuntrar barnens ideér och tror på fritt skapande. Chefen har varit väldigt trevlig hittills och personalen som ska ta emot oss var mån om att vi fick komma en tid då det fanns gott om tid att visa runt. Så det kändes seriöst. Det ska bli roligt att få göra besök. På torsdag väntar en informationskväll på en Montessoriskola. De har från förskola upp till årskurs nio i samma stora anrika byggnad.

Nu ska jag hoppa in i duschen!

Ha en fin tisdag.

Babybrunch

Idag var dagen då det var hög tid att uppvakta min fina gravida syster lite extra. Hon trodde att hon skulle äta lunch med sin vän och kände först inte igen oss när vi satt med presenter uppdukade vid bordet. Man vill ju för all del inte knö sig ner bland främlingar som dessutom verkar fira något. Det kan ju kännas påträngande och lite olämpligt. Visst är det något speciellt med överraskningar som gör det väldigt roligt!

Vi höll till ute på en fantastisk herrgård och spenderade ett par timmar över en oslagbar brunchbuffé. Juicebar, dessertbord och brunchbuffé stod på menyn och lämnade ingen besviken. Små ostar, fikonmarmelad, hemvispat smör, tranbärsbröd, västerbottenpaj och laxrullar var lite av det som fick ta plats på tallriken. Ur juicebaren provade jag citron- och lime, hallon- och tranbärsjuice och en mango/limeshot som var riktigt frisk.

Efter maten hade vi tillgång till en mer avsides lounge där vi hade presentöppningen bekvämt i sköna fotöljer. Jag tror att vi alla lämnade med en söt eftersmak i munnen och en väldigt glad syster.

♡

Tack alla inblandade för att ni kom och tack Mirjam för samarbetet!

SEX MÅNADER

Liten Oscar ♡ 

6 dagar gammal

Idag är det redan sex månader sedan du kom till oss fredagen den 17 oktober. Din pappa var så lycklig på andra sidan Atlanten och jag var så lycklig där med dig. Så mycket vi lärt oss tillsammans och så mycket du lärt oss. Vi är starka. Vi är krigare. 

Tack för du är du mitt hjärta. Kärleken är enorm och övervinner allt!

♡♡♡

Grabsen i röda teshörts

Här har vi jäst ut i soffan efter en sen kvällsmiddag. Diego håller på och ska starta en film. Jag fick lyxen att eftermiddagsvila lite medan killarna gick och handlade förut så jag är inte helt utslagen nu. Idag är en av de heldagar som Diego är i skolan och jag är med Oscar. Eftersom nätterna är upphackade så är man inte den piggaste på kvällskvisten men nu känner jag mig lite mer utvilad och framförallt trevlig. ;) 

Här nedan är några härliga bilder från vår pardejt i tisdags med våra vänner Lisa och Jack. Vi har ganska nyss lärt känna varandra och hittills har vi tagit promenader och suttit i solen så nu var det hög tid för en hemmaträff. Kaffet blev inte så mycket varmare denna gång heller men sällskapet var lika trevligt.

Oscar och Jack

Supersmarrigt färskt bröd och brie! Och vilken mysig lägenhet!! Vi åker iväg "en stund" sa jag till Diego och kom hem sex timmar senare. Då gjorde vi bara ett litet ärende innan vi åkte upp till dom. När vi ses har vi nästan alltid lyckats klä killarna i liknande kläder. Denna regniga tisdag var inget undantag. Bägge i mjukisbyxor och röda tshirts. Haha! I deras vardagsrum, som var hur mysigt som helst!, så hade de lagt en tunnare madrass som typ lekpöl. Det var himla praktiskt och skönt för killarna, en kanonidé. 

Nu ska vi se om vi hittar någon bra film, och kolla vad Diego kom med nu..

He's a keeper! Ja, vi är ju gifta.

Trevlig kväll!

När vi lånar mormors kamera

Efter Oscars överraskningsfika i lördags så följde vi med Oscars mormor, morfar och morbror hem för att umgås lite till. Då tog vi lite bilder med mormors fina kamera. Jag själv tycker det är väldigt kul att fota så jag njöt verkligen av stunden och här är lite av det fina resultatet.

Mormor och hundarna har Oscars fulla uppmärksamhet. 

:)

Jan Stenmark

Överraskningsfika

Pappa fick till en #groupie

Bra jobbat!

Idag bjöd vi hem min familj på fika men det dom inte visste var att vi skulle fira vår fina Oscar! Han blir sex månader om fem dagar och eftersom både min syster och mamma var med på förlossningen så kändes det fint att tända ett ljus tillsammans. 

Vi bjöd på prinsesslängd och rulltårtsbakelser. Återigen insåg jag att jag verkligen behöver inskaffa en spritser ;) men riktigt gott blev det. Oscar fick smaka grädde och åt sin första hela portion torsk och potatis. Det gick ner fint :)

Dom säger tiden går fort.

Den spriiiinger iväg!!

Underbara älskling ♡

Systers dotter Nova-Li, Nona som hon själv kallar sig. 

Fina gravida syster sjalade upp Oscar och gosade en lång stund ♡

Tack allesammans för att ni kom!

Kroppshets, bilringar och sociala medier

Ni vet ju om mina sockercravings, huvudvärk och det dåliga tålamodet som jag skrev om i detta inlägg för någon månad sedan. Den hemska huvudvärken blev bättre efter någon vecka eller två. Jag blir ibland fortfarande yr och känner mig tjock i skallen och kan vakna totalt orkeslös vissa mornar. Kanske inte världens största gåta när lillkillen inte sover mer än 2-3 timmar i sträck och dom mornarna får jag verkligen ta fram reservkrafterna för att ändå göra en bra dag. Det dåliga tålamodet kvarstår men är nog en stor del sömnbrist och mitt behov av att kontrollera och att vara perfektionist. 

Läkartiden jag fick en månad senare har jag nyss varit på. Diego och Oscar var med och vi träffade en supertrevlig läkare som verkligen undersökte grundligt. Han klämde, kände, frågade mat- och magrutiner, kollade öron, ögon, hals. You name it. Vi fann ett lite lågt blodtryck, ett kanonvärde på järnet (yeey!), ett förstorat födelsemärke och enorma muskelspänningar upp mot nacken/axlar. Spänningar som antagligen är stressrelaterade eller/och genetiskt ärftliga och som stoppar cirkulationen. Jag får inte upp blod i huvudet. Läkaren skickade mig till prickmottagningen för att kolla upp födelsemärket, slängde iväg en avisering till skrynkeldoktorn om jag kände för att prata av mig om sådär två månader och bad mig kontakta en fysioterapeut för muskelspänningarna. Jag har haft knutar i flera år, fast värre nu, och trott att massage inne på något mysigt massagerum på något spaliknande ställe för 700 kr/45 min var enda alternativet så har ju slaviskt tvingat Diego eller syrran att "trycka lite" på knutarna. Men det finns alltså alternativ och (billigare) hjälp att få. Närhälsan mina vänner. Stället här heter Solhem och tillhör Närhälsan. Vid första mötet pratar man om "situationen" för att sedan gå vidare med nödvändiga åtgärder. Dom kan mosa sönder domdär jävlarna för 80 spänn timmen. Så nästa måndag är första mötet. Halleluljamoment! Födelsemärket var inte något farligt men den kirurgen där var väldigt sugen på att ta fram skalpellen där och då och gräva bort mitt födelsemärke mellan näsan och överläppen. Ja, alltså om jag kände för det. Lätt som en plätt. Det gjorde jag inte där och då. 

Del 2 i det hela är att jag inte just nu har någon stark motivation till att göra några större livsstilsförändringar. Inte mer än att gå en promenad varje dag. Den kan gärna vara rask och frisk vissa dagar. Jag har nyss fått barn och jag pallar inte lägga mer fokus på min kropp. Det är ju just den som varit i fokus det senaste året. Fullt fokus. Fast egentligen HELA LIVET. Hela livet är det fokus på kroppen. Hur frisk man än är. När jag ser bilder på mig i tonåren då jag tyckte att jag var mullig så ser jag nu hur fin jag egentligen var. Ärligt fin och normal. Samtidigt som det var ens verklighet då. Man jämförde sig med andra. Tyckte man var tjock stundvis och andra stunder var man ju faktiskt helt okej. Men att utvidgas till 94 isch kilo på sina 164 cm på knappt fem månader gör att man får lite perspektiv. Det mina vänner är ingen lek. Det borde man få medalj för. Hormonförändringar som leker vilda livet. Amning som var rena helvetet första veckan men som lönade sig tusenfalt i efterhand. Inte konstigt att det dallrar lite extra på vissa ställen eller att huden tagit stryk och hänger längre söderut än Grekland. Men jag skulle aldrig ha det ogjort. Inte för den plattaste slätaste magen i världen. Jag orkar bara inte fokusera mer på kroppen just nu. Jag vill vara med min familj. Jag vill äta choklad och njuta av den. Till och med kroppar som burit en annan människa, utvecklat och gett liv förväntas ha vältränade platta kroppar inom några månader. Jag blir verkligen så trött! I det avseendet är social media skit. Själv planerar jag att förbli småfet, likblek och ha hälsan i behåll med fyra chokladkakor och en fanta. Men alltså seriöst, vart tog det mittemellan vägen? Sålänge man inte lider några hälsorisker så kan man väl få ha lite extra volanger? Kan inte det vara det normala istället? När man är så tömd på energi att man inte lyckas få ihop en normal armrörelse för det känns för ansträngande så är det ju föga otroligt att jag reser mig upp och tar på mig joggingskorna. Då är ju chokladkakan ett mycket enklare alternativ. Men så gör man ju misstaget och tar upp telefonen i samma veva och kollar fejjan och Instagram. Ingen bra kombo. Det blir mera choklad. Så till framförallt alla mammor där ute, ställ upp för era medsystrar och sluta kropphetsa. Jag vill inte avfölja någon på sociala medier bara för jag inte pallar se det. Det är bara sån onödig hets och triggar ångest. För egen del vet jag att den tiden kommer då joggingskorna blir första alternativet för mig med men just nu bidrar inte kroppshetsen till en starkare motivation utan snarare en starkare press. Just nu jobbar jag på att tillåta mig att känna att promenaden är good enough.

Min vän Emilia Svahn hörde av sig och undrade om jag ville få lite tips. Hon jobbar numera som utbildad PT i Malmö. Min vän från stället jag hade min första egna lya! Vi pratade lite allmänt om vanor och rutiner och hur man kan tänka kring kost och hälsa. Jag vet ju "egentligen" att man ska äta regelbundet, tre stora mål och tre små, långsamma kolhydrater är bättre än snabba, dricka myycket vatten och att det vita sockret är en big no no för någon som inte vill ha badringen runt midjan och cykelbyxa under kjolen för att inte få värmeslag mellan benen. Motion är ju också väsentligt. Men, det händer något på vägen och man tappar fästet.

För min del handlar det antagligen om två saker:

1. att vilja UNNA MIG. När jag får en stund över så vill jag mysa i soffan med kuddar, filt, te och självklart, något gott. Vilket för mig är sötsaker. Detta händer inte timmar varje dag och téet blir ofta iskallt innan jag druckit upp det men hur många minuter krävs det för att få i sig två chokladlängder? Alltså typ 10 sekunder.

2. att jag har TIDEN att gå i skåpen och det är enkelt. Ibland (oftast) behövs snabb energi och det blir snabbt en ond cirkel. Sockret blir en drog. Istället för bananen tar jag chokladen. Enkelt, snabbt och GOTT. Håller energin uppe en stund till.

Det jag tog med mig av samtalet med Emilia är att inte skuldbelägga mig och att istället försöka BYTA UT det vita sockret mot något annat. Till exempel nötter, torkad frukt, grönsaker, hemmapoppade popcorn, fruktsmoothies och att också TILLÅTA mig till exempel helggodis. Äta regelbundet och få in dendär frukten mellan målen så att inte sötsuget får plats. Det är inte lätt med frukten. Det blir lätt en kaffe eller inget nuförtiden men jag jobbar på det. Dessutom sa läkaren att en skvätt kaffe är bra för mitt lite låga blodtryck så high five på den. ;) 

TACK Emilia för peppen!

Precis som vi får väldigt olika barn så fungerar våra kroppar väldigt olika. Vi är olika mentalt rustade och våra kroppar reagerar helt olika på graviditeter, hormoner och återhämtning. Jag kan inte vara mer tacksam över hur "bra" jag ändå mådde under graviditeten, att vi hade en normal förlossning och att varken jag eller vårt barn fick några fysiska men, skador eller defekter som är vanligare än man tror. Så TACK kroppen! 

Man får helt enkelt hitta det som funkar för en själv men generellt så tror inte jag att dagens kroppshets bidrar med något positivt för någon. Mer kärlek och mer bilringar åt folket!!

Tandsprickning, finbesök och sommarplaner

Chiaäggmackor och en schysst skvätt kaffe till frukost.

Natten har varit riktigt tuff och sömnlös för hela gänget. Oscar är förkyld med tandsprickning. Han har inte varit hundra senaste veckan och igår slog det till som blixten med rinnsnuva och skrik och gråt. Värsta är nog näsan som inte går att andas genom. Diego och Oscar har varit ute på långpromenad i friska luften nu på morgonen men knappt så han kommer till ro ute heller nu lilla stackaren. Just nu är iallafall läget lugnt.

Igårkväll efter att min vän Kim åkt hem så fick vi fullt upp med Oscar. Han äter väldigt bra som skönt är med oj vad ledsen han blir mellan varven. Vi fick höja sängen, ge Alvedon, hålla i famnen. Vi till och med slösade maaassa varmvatten för att göra ånga i badrummet. Där inne satt han supernöjd tills vi provade med sängen igen. Mellan 23 och 02.30 har vi iallafall sovit (tror jag?! timmarna flyter ju bara ihop!!) och sedan hackigt hackigt hackigt och sedan 05 till 06.30. Yeeey!!! 

Igår när Kim var här så blev vi riktigt sugna på en helg i Malmö i sommar! Det hade varit något. Jag har ju både Kim och Emilia där så det hade varit fint att åka ner. Vi har smått börjat kika på sommaren men planerar inga stora grejer. Vi funderar på om jag ska gå in och jobba lite och spara mammadagar. Det är ju en stor grej i och för sig. Men inget spikat med det än. I juli får vi hursom finbesök av Tanja från Schweiz som var utbytesstudent hos oss i Sucre i flera månader! Det ska bli SÅ roligt att ha henne på besök!! Diegos nära vän är i Spanien nu på stipendie för en master så vi försöker få hit honom också. På vårt bröllop försökte nämligen de flesta fösa ihop dessa två och nu är alltså försök nummer två mycket möjligt ;) Matchmaking on the move!!

Nu ska lillplutten få lite att äta här och jag ska ställa mig och diska. Ha en fin dag allesammans!

   

GLAD PÅSK

Äggfrukost och pyssel har vi ägnat oss åt denna morgon. Oscar satt i sin matstol och var fullt upptagen med att bita gummibambi i huvudet. Kreativiteten har fått flöda fritt. Så fritt att vi skrattade åt resultatet. Poängen var ju att vara kreativa och ha kul så mission acomplished. 

Nu har Diego och Oscar gått en sväng till affären och jag ska städa undan lite. Sedan blir det att göra oss i ordning för att ta oss hem till min syster på påskmat.

Ha en fin påsk! 

♡

Nya vägar

Första påsken man är hemma på tre år. Och nu med egen familj. Häftig känsla. Nu skapar vi egna traditioner med riktigt go känsla i magen ♡