Det är ganska svårt.
Diego kan inte ens arbeta som extrapersonal på lager för ett bemanningsföretag på grund av SFI. SFI räknas inte som en sysselsättning. En högutbildad arkitekt med erfarenhet och priser i bagaget. Precis som så många andra människor i vårt avlånga land. Som pratar engelska, spanska och en del tyska. Nu har han varit i Sverige i 15 månader men har dessvärre inte hamnat rätt från början.
Han får inga andra jobb eller andra studier förrän han har ett diplom från SFI och pratar flytande svenska. Kommer man till Sverige i anknytning så kan man inte upptas i etableringsprocessen där det finns en tydligare väg och bidrag. Det finns inga bidrag, inget stöd, ingen direkt vägledning på dessa ställen som ska ha som uppgift att integrera och veta vägarna. Inte ens om du kommer som färdig yrkesman. Ett enda slöseri med resurser och så får vi leva på svenskarnas skattepengar istället för att vara med och dra in dem.
Hur läser man SFI utan inkomst när man har familj? Varför finns det aktivitetsersättning hos Arbetsförmedlingen men inte för SFI som är ett grundkrav av i princip alla utbildningssäten och chefer?
Det finns ytterligare ett svenskprogram som Arbetsförmedlingen gör kontakten med, Hermod, och detta program kan kombineras 50 % med SFI 50 %. Då får man halv aktivitetsersättning på ca 2000-3000 i månaden. Pengar som kan göra den stora skillnaden i plånboken. Detta fick vi veta av Arbetsförmedlingen för tre veckor sedan. Tre veckor sedan.
Diego behövde tydligen inte heller läsa SFI utan SFUA (Svenska För Utländska Akademiker) som är mer intensiva studier där han också hamnar med likasinnade vilket avsevärt hade ökat hans driv. Vi fick vetskap om detta för fyra veckor sedan på ett nytt möte med SFI. När vi satt på mötet förra året så frågade vi flera gånger vilka möjligheter det finns och sa att han är arkitekt med stora ambitioner att arbeta och svaret var att det "finns inga andra alternativ än SFI" trots att vi viftade med papprena framför ögonen. Ett SFI som vi fick vänta flera månader på trots att vi uppfyllde alla deras krav. Ett SFI som inte alls varit konsekvent och framåtgående på grund av lärarbrist, lokalbrist, nedstängning på grund av hot mm.
Så varför inte utnyttja våra underbara system ytterligare och använda sin rätt till föräldrarledighet några månader medan jag startar min utbildning? Då valde vi själva aktivt att pausa allting. Ska vi må dåligt för det också? Fast nja, avancerad engelska på distans, jobbsök, slipa på CV och röra sig på öppna förskolan, stammis på bibblan mm är kanske inte riktigt att pausa allting. Oscar hade dessutom en fantastisk sensommar och höst med sin pappa.
Enligt Diegos nya handläggare på Arbetsförmedlingen, den tredje på 14 månader, som är den första han får inom området Nyanlända, så har SFUA funnits i flera år. Hen undrade hur allt egentligen har gått till för vår del och bad om ursäkt åt Arbetsförmedlingens vägnar att ingen återkopplat på våra mail eller samtal. Diegos första handläggare på Arbetsförmedlingen hade hand om sjukskrivningsavdelningen.
Och ställ er nu denna fråga som kuriosa: Hur gör en person som kommer hit själv utan en inbiten svensk som kan byråkratisnacket och det trots det inte ger reslutat? Den personen lider jag innerligt med.
Vi har mer än insett att det ligger på vårt egna ansvar att Diego lär sig bra svenska, får jobb eller en praktikplats och tar sig in i det svenska samhället. Vi var helt inställda på en tuff väg och att vi skulle behöva kämpa men inte att när vi gör precis allt vi kan så möts vi ändå bara av motgångar. Han hade sitt personnummer efter två veckor i Sverige eftersom jag var här innan och rekade allt. Valideringspappren från UHR i Stockholm har vi haft sedan juni 2015 på att Diegos utbildning motsvarar en svensk arkitektexamen. Ingen myndighet eller utbildningsansvarig gör något konkret. Olika personer på samma myndighet svarar olika saker. Förutom UHR. Vi fann tidigt en utbildning på Folkuniversitetet där akademiker får lära sig yrkessvenska och får coachning med mycket goda resultat men även där krävs avklarad SFI. Och det är Arbetsförmedlingen som sköter den kontakten, vilket den första personen vi pratade med där inte hade en aning om så vi informerade hen.
En konkret effektiv åtgärd hade varit praktikplats i kombination med SFI/SFUA för snabbare integration. Åtminstone för de som är arbetsklara. Men en sådan får också sökas på egen hand och många finns det inte. Och självklart, ett effektivare SFI som har fler platser och fler kompetenta lärare. Vi får sköta oss själva. Så jag har nu praktiskt taget tagit mig igenom halva socionomutbildningen och kanske till och med en bit juridik under denna resa. Nåde den som får igenom ett uppehållstillstånd för anknytning och inte är gjord av stål.
Detta är inte ett inlägg om sympatiröster. Det är en ren protest mot det svenska samhället. Mot byråkratin och slöseriet på resurser. Man kan kämpa och ha en stark vilja men när allt går emot en under en lång tid så räcker till slut inte det starkaste psyket. Då är jag också mamma och läser själv till ingenjör. Att integrera en person på egen hand är ett heltidsjobb, ett jobb som det finns utbildade till att guida. Och att vara den vuxna person som ska integreras är ren förnedring.
Vi jobbar på svenskan här hemma. Varje kväll när jag kommer hem. I början orkade jag inte så mycket när Oscar hade magont och vi sov 90 minuter per natt i flera månader och kommunikationen behövde vara snabb och effektiv. Vi sprang runt på myndigheter med papper och frågade tusen frågor. Vi njöt mellan varven av att vara nyblivna föräldrar och hade en fin sommar med siktet skarpt mot vårt mål. Vi hade en positiv inställning och ville verkligen framåt. Det vill vi fortfarande.
Jag vill inte längre se hur min man smulas ner till små sandkorn. Hans brinnande låga som långsamt blivit små gnistor och stora passion för arkitektur som blivit en dröm långt bortom räckhåll här i Sverige. Hans jobb han lämnade i sitt hemland saknas honom med den arbetslivserfarenhet som inte tillgodoräknas honom inte för att det inte varit inom EU. Hans fantastiska talang som han måste hålla uppe på egen hand för att inte förlora rytmen. Jag vet inte längre hur många rum, hus, byggnader, whatever som han ritar och designar hemma för att hålla uppe datakunskaperna, kreativiteten och tekniken. Jag beundrar honom att han fortfarande har en liten glöd och ett hopp om att arbete här i Sverige. Jag står bredvid på huk och blåser på glöden så mycket jag kan.
Vår familjesituation och vårt äktenskap tar törnar på grund av oändliga motgångar, kass ekonomi, frågetecken, otaliga nej. Det är ett mörkt svammel. Vi vill gärna se oss som realistiska i situationen och upplever att vi provat allt. När ingen vill anställa eller ge en möjlighet, vad finns det kvar att göra?
Fortsätta kämpa. Kämpa med ödmjukhet och visa alla att vi ska vara här.
Är det någon som har tips på jobb, möjliga vägar eller en kontakt så tar vi mer än tacksamt emot det på patododgers@hotmail.com. Också om ni känner till liknande situationer så dela gärna med er. Vi behöver en gnutta ljus.
