PAPPA PÅVÄG!!

Vår bästaste hjälte har lämnat sydamerikansk mark och är påväg till oss!! I eftermiddag hämtar vi äntligen hem honom på Landvetter!! :):)

Oscar var väldigt orolig igår och sov inte mer än 20 min i sträck. Ingenting var roligt och jag ville verkligen greja lite. Några saker fick vara så han kunde vila liggandes på mig men annars var sjalen återigen vår bästa vän. När han inte kommer till ro så är det platsen som lugnar och gör att han somnar. Det är verkligen skönt för honom att det funkar.

Vi lyckades iallafall somna i renbäddade sängar och haft en oförskämt bra natt. Sovit två till tre timmar i stöten = SUPERREKORD!!!

NU ÄR SNART PAPPA HÄR MED OSS!!!!!!!!!!! :):):):)

Morgonmassage

Detta rummet är så skönt att komma till på höstmornar efter ca 15 minuters promenad hit. Det är uppvärmt, lugn musik och de tända ljusen i mitten. Det verkar ha lugnande effekt på barnen också. 

Häromdagen sorterade jag ut kläder som Oscar inte kan ha längre och tog fram en låda i större storlek. Då kom denna alpacatröjan upp som jag köpte på en av resorna i Bolivia till min systerdotter. Tyckte Oscar passade väldigt fin i grönt! 

Pappa kommer

Denna veckan är det ren och skär nedräkning hemma hos oss för på måndag KOMMER PAPPA!!! 

Kl 17.45 är det tänkt att planet ska landa, och det ska det fasen göra. Så här blir det inga sura miner på söndagkväll när vi går och lägger oss inte. Historisk måndag!!

Jag är så innerligt glad att Oscar ska få vara med sin pappa och att jag ska få vara med min man, min klippa. Herrejösses, hur var det nu han luktade? Hur kändes hans hand? 

Det är pirrigt. Det är underbart. Julen är räddad, familjen blir förenad och jäklar så happyhappy mámmi och páppi kommer vara.

ÄNTLIGEN!!!!!!! ♡♡♡

  

100årsfest, spasöndag och kiss på golvet

Igår var Oscar och jag på 100årsfest. Min moster och hennes man slog ihop sina 50årsdagar och deras barn hade fixat med lokal och stor fest. Stort grattis till dom!! Och tack för en fantastisk kväll. Megaimpad är jag av Oscar. Det gick så himla bra under kvällen. Nu har vi ju landat lite med varandra så jag var trygg och kände att jag hade koll på läget. Det var mest familj där men även en del andra ansikten. Oscar sov i sjalen mot mitt bröst nästan hela kvällen, många nyfikna blickar och frågor men han hade det så lugnt och tryggt. En amning och ett blöjbyte precis innan vi bytte till bilstolen och åkte hem. Vi hade det fint lillen och jag.

Idag har vi haft spa här hemma. Oscar har fått bada, vilket idag var bästa badet hittills. Han storälskade det!! Så kul att det blev repetition i badet då mamma tyckte det var lite för gosigt att mysa med handduken ;) Kiss på mamma, handduken, Oscar och golvet. Bara byta handduk och i plurret igen.

Vi har börjat på en massagekurs som vi varit på en gång nu. Varför massagen är bra för bebisar finns det hundra anledningar till men vår främsta anledning är avslappning. Avslappning för ro och att hjälpa magen. Givetvis för kontakten mellan oss två också. Jag vill gärna ha den stunden med honom som inte innefattar blöjbyten, matning eller bus. Att jag dessutom kan hjälpa honom på så många plan med massagen gör det ännu mer värt. Jag var nervös första gången vi skulle dit. Komma i tid, skulle han vara lugn, skulle han bajsa/vilja äta mitt i alltihop. Och jisses vad skönt det var att komma dit. ALLA är ju bebisar så ALLA föräldrar är ju i SAMMA situation!! Men så är det, nervöst som förstagångsförälder. Han var bara tre och en halv vecka då. Allt gick supersmidigt och det visade sig att Oscar var yngst och lugnast av dom alla, haha.  

Så efter badet idag satte vi på relaxmusik och hade massage. Lillplutten somnade sedan till så han fick ligga kvar under sin filt. Hur fint det kändes går nog inte att beskriva. Jag har inte kunnat lägga ifrån mig honom utan att han skriker och blir väldigt missnöjd så att se honom lugn var otroligt fint. Utan att stressa upp stämningen igen så försökte jag då samla ihop allt kissigt och skölja upp, diska undan och få i mig mellis. Sedan kvicknade en lugn och nöjd bebis till. NI ANAR INTE HUR FÅ GÅNGER DET HAR HÄNT!!! Myyys. Vi tog på kläder och ammade i sängen där vi sedan sov tillsammans i två timmar. Mysmys. Fina stunder.

FÖRLOSSNINGEN

Det började egentligen på måndagen. Jag hade kommit till mina föräldrars hus på söndagkvällen för några dagar då det skulle tapetseras om i vår lägenhet. Hade inte förberett någon BBväska eller tagit med så mycket till mig. "Jag skulle ju få ett novemberbarn" (BF var 24 oktober och jag var helt inställd på att gå över tiden.)

På måndagen upplevde jag ökade flytningar, helt genomskinliga, inte en färgton. Det fortsatte varje dag. De hade sagt till oss på förlossningsvisningen någon vecka tidigare att detta är kroppens sätt att "rensa kanalen" inför förlossningen men alla upplever inte det. Jag reagerade men tänkte inte mer på det. Vi var nu i v. 38+2. 

Sedan v. 30 hade jag känt hur livmodern övat och dragit ihop sig högt upp på magen. Nu började det kännas annorlunda och på onsdagen drog det till rejält neråt och ut i ljumskarna. Detta var något annat. Det gjorde ont. Men det var bara den gången. Kvällen tillbringades sedan framför teven med familjen och filmen Maleficent.

Det jag inte visste då var att jag skulle ha en bebis i famnen 36 timmar senare.

Morgonen därpå på toalettbesöket så var pappret skinande rosa. Slemproppen måste ha gått nu var min första reaktion, också med tanke på veckans "upplevelser". Jag ringde förlossningen med något förhöjd puls lätt darrande. Tror jag blev rätt ställd.

Det kan dröja upp till en vecka innan någonting startar efter att slemproppen gått och det är ju inte för alla det startar såhär heller. Detta sa de på förlossningen. Jag tvingade mig nu mer eller mindre att inse att detta inte kommer att bli ett novemberbarn. Jag visste det. Kroppen hade visat så starkt att den förberedde sig och ovissheten varade inte så länge. Halv elva samma förmiddag började värkarna.

Det slog mig att jag nog skulle klocka värkarna efter att jag insett att detta inte kommer att avta. Det var alltifrån 30 minuter emellan till 10 minuter. Helt hanterbart, dock svårt att vila sovandes. Jag sov 20 min mellan två värkar vid ettiden.

Detta var alltså torsdag. Dagen blev ett vaggande lugn. Timmarna gick. Värkarna höll på och jag tänkte för mig själv att jag ska hjälpa vår bebis att komma ut och att lugnet ska hjälpa kroppen att öppna sig. Jag skrev till Diego att jag klockade värkarna. Vi båda var mest bara i nuet och det var skönt att han inte blev hysterisk. Hemma hos honom blev det sedan babyvaka under natten och hans närmsta grabbar kom dit. 

Mellan kl 16-18 var det 6.20 minuter i snitt mellan värkarna. BB ville inte ha in mig förrän det var regelbundet 5 min emellan, trots att vi skulle köra 35 min från Alingsås. Jag gick och handlade med Lilleman som bärhjälp, lagade middag, duschade, målade naglarna. Hela tiden med värkar men det var som sagt hanterbart.

Sockersöta naglar på en översvullen hand.

Det var rätt komiskt såhär i efterhand när min kusin Johanna ringde för att småprata. Jag sa lite sådär i förbifarten att jodå det är bra, jag har värkar. Hennes reaktion på det var som i de amerikanska filmerna, ungefär som om jag sagt att jag låg och krystade och bebisen var halvvägs ute. Jag stod ju och målade naglarna vackert hallonrosa. Med telefonen klämd mellan axeln och kinden så fick jag tillslut säga: "Du det kommer en värk här nu.. Vi får lägga på."

Mamma jobbade kväll och hörde av sig med jämna mellanrum. Till slut röt jag till att "jag hör väl av mig om det händer något!!". Jag lät själv som barnmorskan på BB. Så länge det är hanterbart och inte regelbundet så är det ingen vits med att åka in. 

Vid elva på kvällen skulle jag gå och lägga mig men då ändrades allt fort. Från denna stund så fanns det inte en enda paus förrän Oscar var ute nästa morgon. Jag grät och skakade när värkarna kom. Och när jag kollar på screenfotot jag skickade till Diego så ser man ju att det fanns en tydlig antydan att vi borde åka in. Men det gjorde vi inte. "Det var ju inte regelbundet" fortsatte jag. Mamma började bli irriterad på mig och nervös. Jag lät henne höra samtalet med BB på högtalaren där de råder att ta varm dusch, alvedon och vetekudde. Jag gick ner och åt knäckebröd med smör och hade förj**la ont. Duscha ville jag inte göra igen och Alvedon vid dethär laget hade ungefär samma effekt som att äta ärtor. 

Mamma sa sedan att ambulansen var påväg. Inte en chans att hon ligger på Boråsvägen i mörkret nu när det hade gått så långt. Jaha. Ambulans?!

Jag ska bara kissa först sa jag till Anna från ambulansen i hallen och såg mig själv i spegeln. Likblek, söndergråten och skakandes. Klarar du det undrade hon. 

Det tar ju faktiskt inte fyra minuter att kissa, hallå eller. Ja hallå eller.  

Ambulanssängen, lustgas och Boråsvägen var som att sväva på moln. En fantastisk kombo. Vaggande och skönt. Fy f*n vilka smärtor och fy f*n så bra lustgasen var. Anna klockade värkarna. 4 min regelbundet. Hon undrade om det kändes som att det började trycka på. Jag var tvungen att säga till då. Va?! Nej. Jag kommer ju inte föda i ambulansen. Eller..? Hehe, nejnej, det var lång tid kvar. I efterhand önskade jag att jag hade fött i ambulansen.

Det första ansiktet jag ser när de öppnar dörrarna därbak är min systers. Henne hade jag ringt innan jag gick på toaletten. Det var så skönt att se hennes lugna ansikte. Sedan tog de bort lustgasen för att rulla in på sjukhuset. Vi hann in på rummet innan nästa värk. Fy. F*n. Vilken. Smärta. 

Jag var öppen 5 cm när vi kom in. Tre timmar senare var jag fullt öppen. Ytterligare fem och en halv timma senare kom Oscar. Nästkommande skedde från det att vi kom in tills Oscar var ute (under åtta timmar mellan kl 02 - 10.22):

~ Kramp och smärta i en enda punkt i vänster lår som inte släppte. Där satte vi kvaddlar (injektion med sterilt vatten) som inte hjälpte. Det brann bara. Jag skrek att de skulle massera. Syrran stod med knytnäven intryckt roterandes. 

~ Epidural. Den hjälpte mot nedre ryggsmärtorna efter att den satts. Sedan klagade jag på smärta och de svarar att de inte kan ge mer för det är så långt gånget. (Alltså i krystfas)

~ Lustgasen användes vid varje värk. 

~Satt på pilatesboll, stod upp, stod på knä i sängen, hade benen i olika positioner. I efterhand har jag förstått att det var Oscar som inte kom ner och det var detta vi slet med de fem sista timmarna.

~ De drog på "värkdroppet" vid mer än ett tillfälle.

~ Jag hulkade och "småspydde" vid flera tillfällen av utmattning (Oscar mådde fint hela tiden, tack och lov.)

~ Draglakanet gav mig ett jävla anamma (jag skulle vinna dragkampen över barnmorskan Susanne i andra änden och känna att det hände något därnere). Detta gjorde vi flera gånger.

~ Oscars huvud var till slut mellan mina ben och jag lutar mig fram och klappar på hans vackra kalufs. Den synen och glädjen glömmer jag aldrig. Här fick jag inte krysta men är redan så utspänd och i såna smärtor så har absolut inget minne av att detta gjorde ont eller var jobbigt.

~ Det kommer in en hel hög med folk. En ligger på min mage, en läkare och en barnmorska står mellan benen varav barnmorskan trycker med all sin kraft med sin hand (händer?!) det sista lilla benet ner mot min bäckenbotten som barnet ska över. Detta känns ihop med krystvärk som att det bryts 50 ben i kroppen samtidigt. Helt utomkroppslig upplevelse. Två till står bakom, mamma och syrran vid sidan om mig. Sandra ska tydligen ha lyft upp mitt huvud, jag trodde jag gjorde det själv. Nu ska bebis ut och mina krafter räcker inte längre till så sugklockan fick också vara med. Ut kommer Oscar kl 10.22 helt välskapt och välmående.

Pappa Diego pratade med Oscar nästan direkt och då somnade han på mitt bröst. 

♡

Stort tack till syster och mamma för otroligt bra pepp och stöttning! För att ni orkade och dokumenterade. 

UPPEHÅLLSTILLSTÅND

DIEGO HAR FÅTT UPPEHÅLLSTILLSTÅND!!!!!

SOOOOM VI VÄNTAT!!!!

Handläggaren Lisa fick mitt samtal från BB, nyförlöst ensam med hormonpåslag. Tårarna bara sprutade. Diego hade sagt att han skulle ta över ringandet och ligga på för det var för mycket för mig att hålla i. Även om han skulle ringa från Bolivia. Men jag kunde inte släppa det. Där låg jag med vår son i ett sjukhusrum och skickade bilder till min man. Via en telefon. Ilskan och känslorna var stundvis så fruktansvärt starka.

Jag ringde och kom fram denna morgon. Damen sa att vi fått en handläggare samma morgon och jag fick hennes nummer.

Hon hade hunnit skicka ett mail till mig som klingade till i telefonen medans vi pratade. Jag hann bara säga: "Hej jag heter Linda..." innan hon visste vem jag var och förklarade att hon fått ärendet samma morgon och redan skickat iväg ett mail till mig. Jag började stortjuta igen. Denna långa väg, jagande. Lättnaden, frustrationen att Diego inte var där med oss, fysiska tröttheten, rena cirkusen och hon avbröts. Lite ställd och undrade hur det var fatt. Tror ett grattis fanns med bland raderna till att vi redan fått barn. Hon beklagade flera gånger hanteringen av ärendet och att det inte blivit klart tidigare. Hon såg ju att det inte fanns några frågetecken, nu fattades bara en formalitet för själva beslutstagandet.

Hon hade skickat ett mail till mig med ett dokument som jag behövde skriva ut, skriva under och skicka in bifogat med mitt personbevis. Helst lämna in direkt på kontoret i Göteborg dagen efter, kanske fanns någon familjemedlem som kunde hjälpa mig, för snabbare hantering och fredagen skulle hon ju vara borta (...)  Jag antecknade men hon insåg sedan själv hur löjligt detta lät och började bli. Hon bad mig vänta lite och gick iväg och pratade med sin handledare. Vi slopade sedan hela pappersbiten, ställde några frågor över telefon och 20 minuter senare hade jag beslutet på min mail.

Hur sjukt?

HUR sjukt?

Ståendes vid ett fönster i sjukhusskjorta en dimmig grå förmiddag halvt uppgiven skakandes söndergråten med en nyfödd sovandes i sängen. Det var allt som behövdes, en människa som tog upp våra papper. Jag kände mig överkörd av en lastbil av total utmattning och fick ingen ordning på tankarna.

Diego kopplade inte. Han trodde något dåligt hade hänt när jag ringde för jag kunde inte få fram något innan jag började gråta igen. När jag sedan förklarat alltihop så blev det bara tyst. Sedan sa han "Förlåt hjärtat jag tror inte jag förstår. Att jag ska få komma och krama er."

-------   -------  -------   -------   -------

Uppehållstillståndskortet skickas nu härifrån till ambassaden i La Paz. På onsdag är Diego där och har inte kortet kommit då så kan eventuellt den spanska ambassaden utfärda en tillfällig visering, ett papper han kan resa in på snabbare. Just för att vi redan fått barn och beslutet ligger i databasen.