Ni vet ju om mina sockercravings, huvudvärk och det dåliga tålamodet som jag skrev om i detta inlägg för någon månad sedan. Den hemska huvudvärken blev bättre efter någon vecka eller två. Jag blir ibland fortfarande yr och känner mig tjock i skallen och kan vakna totalt orkeslös vissa mornar. Kanske inte världens största gåta när lillkillen inte sover mer än 2-3 timmar i sträck och dom mornarna får jag verkligen ta fram reservkrafterna för att ändå göra en bra dag. Det dåliga tålamodet kvarstår men är nog en stor del sömnbrist och mitt behov av att kontrollera och att vara perfektionist.
Läkartiden jag fick en månad senare har jag nyss varit på. Diego och Oscar var med och vi träffade en supertrevlig läkare som verkligen undersökte grundligt. Han klämde, kände, frågade mat- och magrutiner, kollade öron, ögon, hals. You name it. Vi fann ett lite lågt blodtryck, ett kanonvärde på järnet (yeey!), ett förstorat födelsemärke och enorma muskelspänningar upp mot nacken/axlar. Spänningar som antagligen är stressrelaterade eller/och genetiskt ärftliga och som stoppar cirkulationen. Jag får inte upp blod i huvudet. Läkaren skickade mig till prickmottagningen för att kolla upp födelsemärket, slängde iväg en avisering till skrynkeldoktorn om jag kände för att prata av mig om sådär två månader och bad mig kontakta en fysioterapeut för muskelspänningarna. Jag har haft knutar i flera år, fast värre nu, och trott att massage inne på något mysigt massagerum på något spaliknande ställe för 700 kr/45 min var enda alternativet så har ju slaviskt tvingat Diego eller syrran att "trycka lite" på knutarna. Men det finns alltså alternativ och (billigare) hjälp att få. Närhälsan mina vänner. Stället här heter Solhem och tillhör Närhälsan. Vid första mötet pratar man om "situationen" för att sedan gå vidare med nödvändiga åtgärder. Dom kan mosa sönder domdär jävlarna för 80 spänn timmen. Så nästa måndag är första mötet. Halleluljamoment! Födelsemärket var inte något farligt men den kirurgen där var väldigt sugen på att ta fram skalpellen där och då och gräva bort mitt födelsemärke mellan näsan och överläppen. Ja, alltså om jag kände för det. Lätt som en plätt. Det gjorde jag inte där och då.
Del 2 i det hela är att jag inte just nu har någon stark motivation till att göra några större livsstilsförändringar. Inte mer än att gå en promenad varje dag. Den kan gärna vara rask och frisk vissa dagar. Jag har nyss fått barn och jag pallar inte lägga mer fokus på min kropp. Det är ju just den som varit i fokus det senaste året. Fullt fokus. Fast egentligen HELA LIVET. Hela livet är det fokus på kroppen. Hur frisk man än är. När jag ser bilder på mig i tonåren då jag tyckte att jag var mullig så ser jag nu hur fin jag egentligen var. Ärligt fin och normal. Samtidigt som det var ens verklighet då. Man jämförde sig med andra. Tyckte man var tjock stundvis och andra stunder var man ju faktiskt helt okej. Men att utvidgas till 94 isch kilo på sina 164 cm på knappt fem månader gör att man får lite perspektiv. Det mina vänner är ingen lek. Det borde man få medalj för. Hormonförändringar som leker vilda livet. Amning som var rena helvetet första veckan men som lönade sig tusenfalt i efterhand. Inte konstigt att det dallrar lite extra på vissa ställen eller att huden tagit stryk och hänger längre söderut än Grekland. Men jag skulle aldrig ha det ogjort. Inte för den plattaste slätaste magen i världen. Jag orkar bara inte fokusera mer på kroppen just nu. Jag vill vara med min familj. Jag vill äta choklad och njuta av den. Till och med kroppar som burit en annan människa, utvecklat och gett liv förväntas ha vältränade platta kroppar inom några månader. Jag blir verkligen så trött! I det avseendet är social media skit. Själv planerar jag att förbli småfet, likblek och ha hälsan i behåll med fyra chokladkakor och en fanta. Men alltså seriöst, vart tog det mittemellan vägen? Sålänge man inte lider några hälsorisker så kan man väl få ha lite extra volanger? Kan inte det vara det normala istället? När man är så tömd på energi att man inte lyckas få ihop en normal armrörelse för det känns för ansträngande så är det ju föga otroligt att jag reser mig upp och tar på mig joggingskorna. Då är ju chokladkakan ett mycket enklare alternativ. Men så gör man ju misstaget och tar upp telefonen i samma veva och kollar fejjan och Instagram. Ingen bra kombo. Det blir mera choklad. Så till framförallt alla mammor där ute, ställ upp för era medsystrar och sluta kropphetsa. Jag vill inte avfölja någon på sociala medier bara för jag inte pallar se det. Det är bara sån onödig hets och triggar ångest. För egen del vet jag att den tiden kommer då joggingskorna blir första alternativet för mig med men just nu bidrar inte kroppshetsen till en starkare motivation utan snarare en starkare press. Just nu jobbar jag på att tillåta mig att känna att promenaden är good enough.
Min vän Emilia Svahn hörde av sig och undrade om jag ville få lite tips. Hon jobbar numera som utbildad PT i Malmö. Min vän från stället jag hade min första egna lya! Vi pratade lite allmänt om vanor och rutiner och hur man kan tänka kring kost och hälsa. Jag vet ju "egentligen" att man ska äta regelbundet, tre stora mål och tre små, långsamma kolhydrater är bättre än snabba, dricka myycket vatten och att det vita sockret är en big no no för någon som inte vill ha badringen runt midjan och cykelbyxa under kjolen för att inte få värmeslag mellan benen. Motion är ju också väsentligt. Men, det händer något på vägen och man tappar fästet.
För min del handlar det antagligen om två saker:
1. att vilja UNNA MIG. När jag får en stund över så vill jag mysa i soffan med kuddar, filt, te och självklart, något gott. Vilket för mig är sötsaker. Detta händer inte timmar varje dag och téet blir ofta iskallt innan jag druckit upp det men hur många minuter krävs det för att få i sig två chokladlängder? Alltså typ 10 sekunder.
2. att jag har TIDEN att gå i skåpen och det är enkelt. Ibland (oftast) behövs snabb energi och det blir snabbt en ond cirkel. Sockret blir en drog. Istället för bananen tar jag chokladen. Enkelt, snabbt och GOTT. Håller energin uppe en stund till.
Det jag tog med mig av samtalet med Emilia är att inte skuldbelägga mig och att istället försöka BYTA UT det vita sockret mot något annat. Till exempel nötter, torkad frukt, grönsaker, hemmapoppade popcorn, fruktsmoothies och att också TILLÅTA mig till exempel helggodis. Äta regelbundet och få in dendär frukten mellan målen så att inte sötsuget får plats. Det är inte lätt med frukten. Det blir lätt en kaffe eller inget nuförtiden men jag jobbar på det. Dessutom sa läkaren att en skvätt kaffe är bra för mitt lite låga blodtryck så high five på den. ;)
TACK Emilia för peppen!
Precis som vi får väldigt olika barn så fungerar våra kroppar väldigt olika. Vi är olika mentalt rustade och våra kroppar reagerar helt olika på graviditeter, hormoner och återhämtning. Jag kan inte vara mer tacksam över hur "bra" jag ändå mådde under graviditeten, att vi hade en normal förlossning och att varken jag eller vårt barn fick några fysiska men, skador eller defekter som är vanligare än man tror. Så TACK kroppen!
Man får helt enkelt hitta det som funkar för en själv men generellt så tror inte jag att dagens kroppshets bidrar med något positivt för någon. Mer kärlek och mer bilringar åt folket!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar