Bröllopsdag

26 april 2014

I söndags firade Diego och jag vårt första år som gifta. Jag gillar verkligen att referera till Diego som min man. Det känns självklart och tryggt. Här bor vi nu, i Sverige med vår fina son Oscar. Det är vackert. Hur vi format och banat vår väg med vilja av stål och svärd av kärlek. Våra gemensamma minnen och äventyr innan bröllopet är så många. Roliga, färgsprakande, tokiga, farliga (när vi kört på hiskeligt höga slingervägar och underlag där man borde fastnat), nyskapande och även ängsliga med ett distansförhållande på flera tusen mil. Bara jag tänker på allt så inser jag gång på gång att jag har världens bästa man. Han är enastående och egen. Stark och pålitlig. Mina killar är mina ögonstenar och hjältar.

Bröllopsmorgonen i Sucre var en solig morgon med klarblå himmel. Som en varm vindstilla vårdag i Sverige. Luften var sval och frisk. På marknaden köpte Diegos ena moster och jag mer jordgubbar än jag själv lyckas äta under en sommar i Sverige och jag hittade en fin hårdekoration med tygfjärilar. Ingen av alla de strasspännen vi provat tidigare hade fallit mig i smaken. På salongen var stämningen helt fantastiskt fin med de fyra närmsta kvinnorna i min omgivning där och då. Jag är så innerligt tacksam för de timmarna vi spenderade på salongen tillsammans. Glädjen, alla skratten, gemenskapen, de genuina lyckönskningarna. Efter vigseln skålade vi i mousserande jordgubbsvin med en jordgubbe mellan fingertopparna. Dom flesta förväntade sig givetvis ett glas champagne. Det var mycket gästerna förväntade sig som har blivit tradition på bröllopen i Sucre men som blev överraskningar. Champagnen var sprudlande friskt fruktbubbel, whiskeyn och Coca-Colan var ett glas vitt, ett glas rött och till nöttårtan en kaffelikör med lite extra sting. Tror till och med vi satte lite trend med vårt röda bubbel.

Många säger att det första året i ett äktenskap är det mest prövosamma. Jag kan förstå det. Detsamma sägs om det första småbarnsåret, att det är då många par separerar av dem som separerar. Jag kan förstå frustrationen och tröttheten. Jag kan också förstå den enorma lycka och harmoni man kan känna på så många olika plan. Något som verkligen är en sanning för alla är att man aldrig vet hur barnet man får kommer att må och vara. Och därefter vilken styrka man har som individ och som par att hantera det. Där kommer påfrestningen. För vår del så blir det givetvis kämpigt emellanåt och det är en del av livet. Det är okej. Det viktiga är kommunikationen och ärligheten. Viljan att finnas där för den andra. Min man har lärt mig det. Och vi får påminna varandra. Varje dag är en ny möjlighet att göra om göra rätt. Att visa uppskattning, som verkligen kan vara så svårt men som kan förändra en dag. I minsta form och i sin imperfektion. Stunderna mellan dom kämpiga är så galet fina.

Det är något väldigt vackert i att vara gift. För mig, en känsla av en starkare partnerskap. Ett starkare vi. En starkare trygghet. Vår familj är en enhet och vi hör ihop. För mig är min man min trygghet och vårt barn en del av vår kärlek.

Tygfjärilarna på plats :)







♡
♡
♡