FÖRLOSSNINGEN

Det började egentligen på måndagen. Jag hade kommit till mina föräldrars hus på söndagkvällen för några dagar då det skulle tapetseras om i vår lägenhet. Hade inte förberett någon BBväska eller tagit med så mycket till mig. "Jag skulle ju få ett novemberbarn" (BF var 24 oktober och jag var helt inställd på att gå över tiden.)

På måndagen upplevde jag ökade flytningar, helt genomskinliga, inte en färgton. Det fortsatte varje dag. De hade sagt till oss på förlossningsvisningen någon vecka tidigare att detta är kroppens sätt att "rensa kanalen" inför förlossningen men alla upplever inte det. Jag reagerade men tänkte inte mer på det. Vi var nu i v. 38+2. 

Sedan v. 30 hade jag känt hur livmodern övat och dragit ihop sig högt upp på magen. Nu började det kännas annorlunda och på onsdagen drog det till rejält neråt och ut i ljumskarna. Detta var något annat. Det gjorde ont. Men det var bara den gången. Kvällen tillbringades sedan framför teven med familjen och filmen Maleficent.

Det jag inte visste då var att jag skulle ha en bebis i famnen 36 timmar senare.

Morgonen därpå på toalettbesöket så var pappret skinande rosa. Slemproppen måste ha gått nu var min första reaktion, också med tanke på veckans "upplevelser". Jag ringde förlossningen med något förhöjd puls lätt darrande. Tror jag blev rätt ställd.

Det kan dröja upp till en vecka innan någonting startar efter att slemproppen gått och det är ju inte för alla det startar såhär heller. Detta sa de på förlossningen. Jag tvingade mig nu mer eller mindre att inse att detta inte kommer att bli ett novemberbarn. Jag visste det. Kroppen hade visat så starkt att den förberedde sig och ovissheten varade inte så länge. Halv elva samma förmiddag började värkarna.

Det slog mig att jag nog skulle klocka värkarna efter att jag insett att detta inte kommer att avta. Det var alltifrån 30 minuter emellan till 10 minuter. Helt hanterbart, dock svårt att vila sovandes. Jag sov 20 min mellan två värkar vid ettiden.

Detta var alltså torsdag. Dagen blev ett vaggande lugn. Timmarna gick. Värkarna höll på och jag tänkte för mig själv att jag ska hjälpa vår bebis att komma ut och att lugnet ska hjälpa kroppen att öppna sig. Jag skrev till Diego att jag klockade värkarna. Vi båda var mest bara i nuet och det var skönt att han inte blev hysterisk. Hemma hos honom blev det sedan babyvaka under natten och hans närmsta grabbar kom dit. 

Mellan kl 16-18 var det 6.20 minuter i snitt mellan värkarna. BB ville inte ha in mig förrän det var regelbundet 5 min emellan, trots att vi skulle köra 35 min från Alingsås. Jag gick och handlade med Lilleman som bärhjälp, lagade middag, duschade, målade naglarna. Hela tiden med värkar men det var som sagt hanterbart.

Sockersöta naglar på en översvullen hand.

Det var rätt komiskt såhär i efterhand när min kusin Johanna ringde för att småprata. Jag sa lite sådär i förbifarten att jodå det är bra, jag har värkar. Hennes reaktion på det var som i de amerikanska filmerna, ungefär som om jag sagt att jag låg och krystade och bebisen var halvvägs ute. Jag stod ju och målade naglarna vackert hallonrosa. Med telefonen klämd mellan axeln och kinden så fick jag tillslut säga: "Du det kommer en värk här nu.. Vi får lägga på."

Mamma jobbade kväll och hörde av sig med jämna mellanrum. Till slut röt jag till att "jag hör väl av mig om det händer något!!". Jag lät själv som barnmorskan på BB. Så länge det är hanterbart och inte regelbundet så är det ingen vits med att åka in. 

Vid elva på kvällen skulle jag gå och lägga mig men då ändrades allt fort. Från denna stund så fanns det inte en enda paus förrän Oscar var ute nästa morgon. Jag grät och skakade när värkarna kom. Och när jag kollar på screenfotot jag skickade till Diego så ser man ju att det fanns en tydlig antydan att vi borde åka in. Men det gjorde vi inte. "Det var ju inte regelbundet" fortsatte jag. Mamma började bli irriterad på mig och nervös. Jag lät henne höra samtalet med BB på högtalaren där de råder att ta varm dusch, alvedon och vetekudde. Jag gick ner och åt knäckebröd med smör och hade förj**la ont. Duscha ville jag inte göra igen och Alvedon vid dethär laget hade ungefär samma effekt som att äta ärtor. 

Mamma sa sedan att ambulansen var påväg. Inte en chans att hon ligger på Boråsvägen i mörkret nu när det hade gått så långt. Jaha. Ambulans?!

Jag ska bara kissa först sa jag till Anna från ambulansen i hallen och såg mig själv i spegeln. Likblek, söndergråten och skakandes. Klarar du det undrade hon. 

Det tar ju faktiskt inte fyra minuter att kissa, hallå eller. Ja hallå eller.  

Ambulanssängen, lustgas och Boråsvägen var som att sväva på moln. En fantastisk kombo. Vaggande och skönt. Fy f*n vilka smärtor och fy f*n så bra lustgasen var. Anna klockade värkarna. 4 min regelbundet. Hon undrade om det kändes som att det började trycka på. Jag var tvungen att säga till då. Va?! Nej. Jag kommer ju inte föda i ambulansen. Eller..? Hehe, nejnej, det var lång tid kvar. I efterhand önskade jag att jag hade fött i ambulansen.

Det första ansiktet jag ser när de öppnar dörrarna därbak är min systers. Henne hade jag ringt innan jag gick på toaletten. Det var så skönt att se hennes lugna ansikte. Sedan tog de bort lustgasen för att rulla in på sjukhuset. Vi hann in på rummet innan nästa värk. Fy. F*n. Vilken. Smärta. 

Jag var öppen 5 cm när vi kom in. Tre timmar senare var jag fullt öppen. Ytterligare fem och en halv timma senare kom Oscar. Nästkommande skedde från det att vi kom in tills Oscar var ute (under åtta timmar mellan kl 02 - 10.22):

~ Kramp och smärta i en enda punkt i vänster lår som inte släppte. Där satte vi kvaddlar (injektion med sterilt vatten) som inte hjälpte. Det brann bara. Jag skrek att de skulle massera. Syrran stod med knytnäven intryckt roterandes. 

~ Epidural. Den hjälpte mot nedre ryggsmärtorna efter att den satts. Sedan klagade jag på smärta och de svarar att de inte kan ge mer för det är så långt gånget. (Alltså i krystfas)

~ Lustgasen användes vid varje värk. 

~Satt på pilatesboll, stod upp, stod på knä i sängen, hade benen i olika positioner. I efterhand har jag förstått att det var Oscar som inte kom ner och det var detta vi slet med de fem sista timmarna.

~ De drog på "värkdroppet" vid mer än ett tillfälle.

~ Jag hulkade och "småspydde" vid flera tillfällen av utmattning (Oscar mådde fint hela tiden, tack och lov.)

~ Draglakanet gav mig ett jävla anamma (jag skulle vinna dragkampen över barnmorskan Susanne i andra änden och känna att det hände något därnere). Detta gjorde vi flera gånger.

~ Oscars huvud var till slut mellan mina ben och jag lutar mig fram och klappar på hans vackra kalufs. Den synen och glädjen glömmer jag aldrig. Här fick jag inte krysta men är redan så utspänd och i såna smärtor så har absolut inget minne av att detta gjorde ont eller var jobbigt.

~ Det kommer in en hel hög med folk. En ligger på min mage, en läkare och en barnmorska står mellan benen varav barnmorskan trycker med all sin kraft med sin hand (händer?!) det sista lilla benet ner mot min bäckenbotten som barnet ska över. Detta känns ihop med krystvärk som att det bryts 50 ben i kroppen samtidigt. Helt utomkroppslig upplevelse. Två till står bakom, mamma och syrran vid sidan om mig. Sandra ska tydligen ha lyft upp mitt huvud, jag trodde jag gjorde det själv. Nu ska bebis ut och mina krafter räcker inte längre till så sugklockan fick också vara med. Ut kommer Oscar kl 10.22 helt välskapt och välmående.

Pappa Diego pratade med Oscar nästan direkt och då somnade han på mitt bröst. 

♡

Stort tack till syster och mamma för otroligt bra pepp och stöttning! För att ni orkade och dokumenterade.