UPPEHÅLLSTILLSTÅND

DIEGO HAR FÅTT UPPEHÅLLSTILLSTÅND!!!!!

SOOOOM VI VÄNTAT!!!!

Handläggaren Lisa fick mitt samtal från BB, nyförlöst ensam med hormonpåslag. Tårarna bara sprutade. Diego hade sagt att han skulle ta över ringandet och ligga på för det var för mycket för mig att hålla i. Även om han skulle ringa från Bolivia. Men jag kunde inte släppa det. Där låg jag med vår son i ett sjukhusrum och skickade bilder till min man. Via en telefon. Ilskan och känslorna var stundvis så fruktansvärt starka.

Jag ringde och kom fram denna morgon. Damen sa att vi fått en handläggare samma morgon och jag fick hennes nummer.

Hon hade hunnit skicka ett mail till mig som klingade till i telefonen medans vi pratade. Jag hann bara säga: "Hej jag heter Linda..." innan hon visste vem jag var och förklarade att hon fått ärendet samma morgon och redan skickat iväg ett mail till mig. Jag började stortjuta igen. Denna långa väg, jagande. Lättnaden, frustrationen att Diego inte var där med oss, fysiska tröttheten, rena cirkusen och hon avbröts. Lite ställd och undrade hur det var fatt. Tror ett grattis fanns med bland raderna till att vi redan fått barn. Hon beklagade flera gånger hanteringen av ärendet och att det inte blivit klart tidigare. Hon såg ju att det inte fanns några frågetecken, nu fattades bara en formalitet för själva beslutstagandet.

Hon hade skickat ett mail till mig med ett dokument som jag behövde skriva ut, skriva under och skicka in bifogat med mitt personbevis. Helst lämna in direkt på kontoret i Göteborg dagen efter, kanske fanns någon familjemedlem som kunde hjälpa mig, för snabbare hantering och fredagen skulle hon ju vara borta (...)  Jag antecknade men hon insåg sedan själv hur löjligt detta lät och började bli. Hon bad mig vänta lite och gick iväg och pratade med sin handledare. Vi slopade sedan hela pappersbiten, ställde några frågor över telefon och 20 minuter senare hade jag beslutet på min mail.

Hur sjukt?

HUR sjukt?

Ståendes vid ett fönster i sjukhusskjorta en dimmig grå förmiddag halvt uppgiven skakandes söndergråten med en nyfödd sovandes i sängen. Det var allt som behövdes, en människa som tog upp våra papper. Jag kände mig överkörd av en lastbil av total utmattning och fick ingen ordning på tankarna.

Diego kopplade inte. Han trodde något dåligt hade hänt när jag ringde för jag kunde inte få fram något innan jag började gråta igen. När jag sedan förklarat alltihop så blev det bara tyst. Sedan sa han "Förlåt hjärtat jag tror inte jag förstår. Att jag ska få komma och krama er."

-------   -------  -------   -------   -------

Uppehållstillståndskortet skickas nu härifrån till ambassaden i La Paz. På onsdag är Diego där och har inte kortet kommit då så kan eventuellt den spanska ambassaden utfärda en tillfällig visering, ett papper han kan resa in på snabbare. Just för att vi redan fått barn och beslutet ligger i databasen.