Det skulle ju gå rätt fort hem. Av de tre gånger jag åkt ner och tillbaka till Sydamerika tidigare så var detta den klart överlägsna flygrutten med minst restimmar. 23 timmar dörr till dörr.
Så blev det inte riktigt.
Jag är fortfarande väldigt trött efter den extremt långa hemresan. Nu ligger jag i hängmattan bland äppleträden en stund och skriver lite i stora drag. Väldigt skönt att ligga och lyssna på fåglarna.
Det mesta krånglet, som också blev det mest påfrestande fysiskt, var i Madrid. Till slut fick vi veta att det berodde på en strejk i Frankrike. Så hela flygtrafiken i Europa var påverkad.
Dålig information, mängder med timmar att vänta och till slut ta sig runt på en gigantisk flygplats för att hämta ut det incheckade bagaget för att ställa sig i kö fyra timmar till. Andas och drick vatten. Nu hade jag redan varit på resande fot i 22 timmar.
Våra biljetter skulle till slut bokas om och vi skulle få komma till hotell. Om alla bara inte beklagade sig så över de personliga problem som detta orsakade dom så hade säkerligen de fyra timmarna kunnat bli något kortare. Sen att de hade EN dator med ETT system gjorde ju inte saken enklare.
Knappt en vecka innan hemresa stukade jag min fot. Den har ett ankelstöd sedan dess. Stödstrumpor var också på. Trots detta så kände jag smärta i foten hela tiden från det att vi skulle gått ombord på första flyget i Madrid.
Detta visade sig sedan vara en kraftig pågående inre blödning p g a överansträngning.
Nästa morgon när vi tidigt skulle åka så blev det ytterligare förseningar. Vi fick sedan lyfta med en ändrad längre resrutt. Våra connections skulle vi också missa.
Så det blev att vänta 5 1/2 timmar till i Bryssel. Instängda bland gatearna. Jag hade strålande kramp ner i vänstra skinkan och kunde inte gå på min fot. Fanns heller inga vagnar att dra handbagage på, för vi var ju redan vid gaten. Minst sagt ett låst läge och obekvämt.
Så det blev lite tuffare än tänkt! Men shit happens. Blödningen börjar ge med sig och jag är hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar