Tillägg

I ett tidigare inlägg formulerade jag mig såhär: "Jag tror inte det spelar någon roll hur lugna och "lätta" barn man har. Alla mammor oroar sig och alla mammor behöver egentid. Så tack till min man för att du finns! ♡"
Här får jag det att låta som att vår son är "lätt" och lugn men att jag ändå behöver egentid likt alla mammor. Vår son är underbar, fantastisk, charmig och go. Precis som alla barn har han sina stunder, därav också stunder av skrik, gnäll, kinkighet, krav på stimulering. Det är en kille med humör och vilja. Han brås ju på sin mor, såklart. Min avsikt var inte att framställa vår son på något visst vis alls utan mer ett konstaterande att alla mammor, och föräldrar, behöver egentid. Från den första stund man får denna lilla människa till sig så ägnar man all sin tid, vaken som sovande, åt detta lilla liv. Så utan tvivel, för min del, så känns det hysteriskt skönt att lämna denna lilla underbara människa i händerna på någon man litar helt på och som man vet klarar uppgiften galant, och bara göra vad man själv känner för. För en stund. Tänka, känna och vara på helt egna premisser. Det var det jag menade. :)