Äventyret

Historian om Äventyret. Så gruppen på 14 elever och jag skulle ta oss från La Paz till Sucre med nattbussen. Det blev en lite tuffare resa än vi väntat oss. Vi bokade en av de bättre busslinjerna för att åka bekvämt och fyllde nästan hela övervåningen själva. För första gången i min bolivanska busshistoria så fungerade även toaletten. Det kändes som att dethär skulle bli jättebra! Vädergudarna ville dock inte vara med oss. Vi vaggades rätt så skönt fram längs den kurviga vägen och de flesta av oss lyckades sova. Efter det nattliga stoppet och bensträckarn hade vi bara fem timmar kvar till Sucre. Men så blev det inte riktigt. På grund av väldigt mycket regn den senaste tiden så hade en bit av bergväggen rasat ner över vägen, tjock röd lera. Men detta var ju inget vi fick veta med en gång. Jag vaknade först till av att bussen stannade men tänkte inte mer på det i mitt sovande tillstånd. Först en och en halv timme senare reagerade jag på att vi fortfarande stod still och torkade bort dimman på rutan för att se vad som stod på. Det stod fler bussar framför oss. Alla i gruppen sov fortfarande och jag gick ner för att se efter vad som pågick. Mitt ute i ingemansland i gryningen med gröna dalar och berg så långt ögat kunde nå. Ett par små hus av lera och några alpackor som gick utanför. Sedan såg jag den långa bilkön. Mängder med lastbilar och bussar stod efter varandra på den slingrande vägen. Jahopp, det ska väl vara en första gång för allt. Noll mottagning på mobilen. Ingen visste vad som hänt. Fler och fler människor började vakna till och gick ur sina bussar. Vår busschaufför hade lämnat vår buss för att gå längs den långa kön och hitta problemet. 

Efter ungefär en och en halv timma, frågandes varje person som gick föbi och rätt så frusna av den kalla morgonluften, så började vi få lite klarhet. Det hade skett ett jordras och en buss hade fastnat i leran. Ingen traktor kunde komma fram på grund av köerna och ingen buss kunde vända på den smala vägen. Det var dessutom söndag då ingen arbetar. Okej, iallfall ingen blockad, de kan ju hålla på i dagar. Så vad gör vi nu. Människor hade börjat ta sin packning och gå. En uppskattad sammanfattning med en boliviansk touch på de svar vi fick gav oss ungefär en timmas promenad till jordraset, sedan lite osäkert avstånd till Potosí, närmsta staden. Kanske en och en halv timma till, kanske två, kanske finns det bilar på andra sidan jordraset som vänder om och kan köra. Vår situation såg ut såhär: knappt någon mat, på 15 personer en påse nötter, tre bananer, ungefär två liter vatten och en påse bröd med maraquetas som jag köpt med till min familj. Solen började gå upp. En person med diabetes vars större medicinförråd låg i det stora bagaget i bak som chauffören absolut inte ville börja gräva i och en som var påtagligt medtagen av höjden. Också en toalett som det blivit stopp i för att någon försökt spola ner papper. Våra alternativ var att stanna kvar och vänta, ovetandes hur länge, eller att börja gå och chansa på att hitta lösningen efter jordraset. I värsta fall vänta vid jordraset på att bussarna skulle börja rulla och hoppa på vår buss då. Vi valde tillsammans att börja gå. Vi pillade i oss lite av vår redan lilla matsäck och lämnade de stora väskorna på bussen som ändå skulle till Sucre. 

Att börja gå belönades ganska fort med fantastiska vyer och skuggorna från de stora bussarna skyddade från den brännande solen. Det tog ganska så exakt en timma till jordraset och mycket riktigt så hade bergväggen av lera rasat ner. Nu stod det män barfota i leran och försökte gräva fram vägen. Mycket mycket tungt och långsamt. Inte en chans att vi kommer förbi där. På sidan, precis vid stupet, var det stabilare. Med väl valda steg och hjälp av människor på plats så tog vi oss över. Vi satte oss ner på vägen bakom en lastbil och andades ut och fyllde på med vår lilla matsäck. Vi alla fylldes nog av ett litet litet lyckorus över vår prestation och samlade nya krafter. Sedan blev det lite mer än en timmas vandring i solen innan jag lyckades övertala en ung man och två kvinnor i en minivan att vända om och köra oss till Potosí. Han skulle ändå bara bli sittandes i timmar och kunde ju lika gärna köra oss och tjäna pengar. För vår del handlade det inte om mycket per skalle eftersom vi var så många. Så han vände och vi packade oss in. En av kvinnorna stannade kvar med deras packning för att göra plats åt oss. För att hålla humöret uppe så lekte vi frågelekar. Väl i Potosí möttes vi av ett fantastiskt uppfriskande hagel och hann precis med ett toalettbesök innan vi fick ta oss till bussen som skulle ta oss till Sucre. Vi kom fram kl 16.00 den eftermiddagen i Sucre, nio timmar senare än räknat, rätt så slutkörda och hungriga med värdfamiljerna på plats för att ta emot! När vi rullar in på terminalen så kommer även vår buss från La Paz med väskorna. Bussen hade varit fast i ungefär sju timmar och sedan åkt direkt. Alla blev bara så lättade över att få sina saker och längtade till en dusch. Jag tror vi alla sov rätt så gott den natten!

Utanför vår buss

Framme vid jordraset

Vår undsättning!