Sjukdom och smärta

Hej på er alla! 

Nu har det gått ännu längre tid sen senast och vi har hunnit

gå in i månaden december! Hoppas ni i Sverige hade en fin första advent med mycket ljus och gofika och att alla ni andra, var ni nu befinner er, också börjar känna in månadens julkänslor! Här firas inte första advent men hade gärna delat en lussebulle och en kopp glögg med russin! J

Tänkte att detta inlägg får handla om just anledningen till min lysande frånvaro och det kommer bli rätt långt.

Som jag nämnt i tidigare inlägg så har jag haft lite smärtor i magen till och från, det har funnits en del olika teorier kring det; långsam matsmältning på grund av höjden (vi lever på 2 800 m.ö.h så det är vanligt), reaktion på ny kost och miljö, temperaturförändringar, gallblåsan, stenar i gallblåsan eller njurarna… Det har spekulerats och även till viss del utretts med bland annat ultraljud.

När de misstänkte matsmältningsproblem så fick jag äta matsmältningstabletter och råd om att inte äta tungt efter 18.00 samt att dricka mycket. Det gjorde ingen skillnad, jag var mest hungrig eftersom smärtan tog över aptiten. Värken kom oberoende av när eller vad jag åt. En morgon därefter vaknade jag upp med en fruktansvärd värk i högra sidan av magen som även letade sig ut i ryggen. Det var en brännande smärta i ryggen och Diego och jag åkte direkt till läkaren för att få hjälp. Vi blev mottagna på kliniken och Diego löste med mitt pass och betalning medans jag försökte hitta en någorlunda bekväm position i väntrummet. Det var helt omöjligt men vi behövde inte vänta så länge innan vi fick komma in. Läkaren tryckte och klämde och ställde hundra frågor. Han trodde det var gallblåsan och skickade mig på ultraljud som kom tillbaka blankt. Vi åkte hem med smärtstillande, antiinflammatoriska och Omeprazol (skydd för magen), vilket hjälpte. Smärtan var borta.

Nån vecka innan detta hade jag avslutat en behandling för urinvägsinfektion och jag hade börjat läsa på internet eftersom inget blev riktigt bra. När smärtan började i ryggen så tänkte jag att infektionen hade gått upp i njurarna men det hade varit så mycket emellan så det kändes samtidigt långsökt. Läkaren trodde heller inte detta. Medicineringen jag fick av läkaren fungerade väldigt bra tills jag slutade med den.

Diegos mamma Mirtha skrev då remiss till ett kliniskt laboratorium där de skulle kolla allt. De skulle ta en rad olika prover. Detta var början på min tredje vecka här i Bolivia och jag var riktigt trött på att må dåligt. Kanske har jag haft 7 bra dagar hittills utspridda. På kliniken fick Diego inte följa med in. Ett litet ljust rum med en fåtölj där jag skulle sitta. En ung sköterska skulle sticka mig i armen och började att markera rör efter rör, burk efter burk. Jag började undra ifall jag borde haft med mig ett kakpaket för att kunna gå därifrån levande med tanke på hur mycket de verkade vilja tömma. Fyra flaskor blod blev det och i tre dagar skulle vi få komma tillbaka med prover i olika behållare. De skulle alltså inte ha allt på en gång.

Dom där tre dagarna hann sedan inte passera, den andra dagen fick jag feber efter frukost. Det var längesedan jag hade feber sist men detta gick ju inte att ta fel på. Diego bäddade ner mig och jag läste och sov om vartannat. Allt blev värre, orken, febern, frossan, smärtan. Diego stoppade på mig filt efter filt och jag var totalt kokhet på huden men bara frös. Detta kom att bli en eftermiddagsrutin då jag låg och skakade i frossa nästan krampaktigt i 1 – 1½ timma helt inkapabel till att värma mig själv, för att sedan somna och vakna kokhet halvt borta. Jag hade spänningvärk i flera olika muskler på grund av detta, ihop med smärtorna i magen och ryggen, för att inte tala om huvudvärken. Det enda som hjälpte var en tablett man lägger under tungan som tog bort nästan all värk och som gjorde mig sömning. Diego och hans mamma åkte den dagen för att se ifall något provsvar hade kommit och det hade det. Det visade sig att jag hade urinvägsinfektion. En väldigt långt gången och nu var jag riktigt dålig. De kom tillbaka hem och hämtade mig för att åka till Mirthas jobb där hennes kollega tog emot. Hon kollade på provsvaren, rabblade lite siffror med Mirtha från pappren och klämde lite på mig fram och bak. Jag vek av framåt av smärtan i ryggen. Jag var brännhet och det gjorde ont att bara dra handen över byxtyget. Jag hade så mycket krämper på en och samma gång så jag kunde nästan inte hantera mig själv. Sedan frågade läkaren mig om jag ville läggas in eller om Mirtha skulle sätta droppet hemma. Mirtha fick ställa sig framför mig på bristen och förklara att jag är mycket dålig och att jag behöver vård fort. Om jag vill kan hon göra allt hemma. Ja hemma, svarade jag bara. Jag vet inte riktigt vad det var men jag var extremt känslosam. Där och då kommer jag ihåg att jag blev arg för mig själv för att det visade sig vara det jag först hade misstänkt, njurbäckeninflammation. Frustrerad för att jag mådde så fruktansvärt dåligt och för att jag inte orkade mer, jag började grina titt som tätt. Det var mest av allt en stor lättnad över att de hade hittat var det var och att det skulle bli bättre nu. Att vi kunde göra allt hemma var ett stort plus.  

Så fort de fick in droppet hemma kom den galna frossan igen. Jag hackade tänder och varenda muskel spände sig. Det blev inte riktigt bra, det var bara spetsen som satt kvar i armen så de behövde sticka om. Jag avskyr verkligen nålar, desto mer när jag vet att de ska stanna kvar inne i kroppen. Jag hade hört att det gör ondare att sätta det i handen än i armväcket, fast det egentligen är mer praktiskt i handen för rörligheten. Mirtha förklarade att det bara är en ”plastkanal” som stannar kvar inne, inte själva nålen, fast det spelar ingen som helst roll för mig för det är lika vidrigt i alla fall. En släkting, Miryam, som är sjuksköterska kom och satte sig bredvid mig. Hon tog mina händer i sina och fick mig att sluta skaka. Hon värmde mina händer och satte sedan droppet i handen. Efter en timma kopplade de även i antiobiotikan. Diego fick sedan assistera vartenda toalettbesök de närmsta 28 timmarna, hjälpa mig att komma ur och i sängen, vända kuddar, ta av och på filtar, byta kläder på mig som vaknade genomblöt, fylla på vattenflaskor, koka kamomillte och hålla koll på klockan. Jag vaknade av en svag lampa och Mirtha som bytte droppåsen vid 03.00. Kl 7.30 och 19.30 var det antiobiotikadropp i en timma som sedan skulle tas ur. Det första dygnet fick jag även diklofenak insprutat i ändan. Så det här med att vara nålrädd funkade ju inte riktigt men vad var alternativet...     

Att bli av med droppet var en enorm frihet för jag kunde ju inte riktigt slappna av med dendär saken handen och nu är det antibiotika i tablettform som gäller. Jag såg fram emot en god natts sömn efter att ha blivit av med droppet men då fick jag istället en ny variant på smärta i magen som varade hela natten. På morgonen låg jag återigen och vände och vred i smärta. Febern brände också med sin närvaro. Febern har helt klart varit svår att bli av med. Mirtha kom vid 7.30 och satte en ny spruta i skinkan som sved värre än värst och jag somnade ganska fort om. Diego väckte mig 9.15, jag duschade (för första gången på fyra dagar), vi hade en ny läkartid 10.15. Jag hade en väldigt tom mage och mycket mediciner visade det sig helt enkelt. En släng av akut magkatarr.  

Under nästan alla sjukdomstillstånd här så rekommenderas man ”comida blanca” som betyder vit mat. I stora drag lättsmält och okryddad mat som kokt potatis, ris, kyckling och kex. Jag älskar mat och inte minst mejeriprodukter på morgon och kväll och frukt och sallad till maten så denna diet är extremt jobbig efter ett tag för min del. Matintaget hade ju inte legat på max precis.

Från läkaren fick vi nu med oss väldigt specifikt vad jag kunde äta och oron över att det var något nytt släppte. Jag skulle få åka hem och äta skalat äpple och lite mosad avokado på vitt rostbröd!! Det vattnade i hela munnen. Jag fick till och med en drink av vattenmelon och vatten!! Jag var så himla lycklig. Förutom smärtan i magen, och alla andra biverkningar av lång tids sängliggande som ont i nacken och huvud, extremt svag kropp m.m, så mådde jag mycket bättre. Tills kl 13.30 då jag låg i febern igen. Den hemska höga febern. Mirtha började fundera på om jag var resistent mot antiobiotikan och man kunde höra hur alla drog ett djupt andetag av "inte nu igen " men vi var iallfall tvungna att avvakta en dag till. Och nästa dag, som liksom var ”bäst-före”-datumet för att inte behöva åka tillbaka till läkaren, så höll jag mig feberfri efter lunch.

Därifrån och framåt nu så är det små steg. Häromdagen var jag ute och hängde upp tvätt. Nästa dag vek jag den. Jag och Diegos kusin Melissa tittade på film igår eftermiddag. En konstig värk sitter kvar i ena sidan magen, den är ju som ett myggbett jämfört med det som har varit men går den inte över om ett tag så bör det kollas upp. Antiobiotika och Omeprazol två gånger/dag och ”comida blanca” fast med äpple, päron och melon ;) tills på lördag.

Så nu får ni hjälpa mig att hålla tummarna att detta fortsätter framåt så att vi kan julpynta lite här hemma, gå på marknaden, strosa i solen och äta massa gott!! Diego köpte en julkalender till mig som ligger och väntar. Vilken lyx för mig som kommer att få äta två chokladbitar om dagen istället för en!!! ;D

Som avslut på denna smärthistoria kan jag berätta att jag lyckades slå i huvudet rejält i en träbalk igår, jag trodde verkligen skallen skulle gå i två delar. Jag stortjöt och Diego kom springades med massa is på två sekunder. Han har allt lärt sig att reagera fort han, helt ovärderlig mitt hjärta. Nu ska jag hjälpa honom inför hans stora presentation imorgon...  J