Flytten

Att flytta utomlands. Eller "jag åker dit ett tag". Beslutet togs inom loppet av två veckor ungefär.
Situation: inser att jag hittat någon jag inte kan leva utan, ekonomin var i bott, jag hade kommit in på universitet, igen. Börja plugga, ta studielån, allt löser sig ekonomiskt. Vi ses eventuellt nästa sommar, om du åker dit. Eller: fortsätt jobba på sommarjobbet, säg upp lägenheten som du ändå är dötrött på, sälj av det mesta och köp en flygbiljett.
Efter att ha tittat på listan med för- och nackdelar och bildat tusen olika teorier och försök till att minimiera alla eventuella risker för felsteg i framtidsplanerna, som det egentligen inte går att påverka särskilt mycket ändå för det är ju så livet är, så återstod bara ett stort frågetecken, följt av hundra utropstecken, PENGAR.

För Diego var det hela tiden självklart att jag skulle börja studera. Ända tills han åkte hem igen och fanns liksom ingen mening med det.

Så nu klev vi på X2000, Säga upp lägenheten, försöka korta ner uppsägningstiden för att komma vi insåg hur jobbigt det skulle bli att leva via skype och whatsapp i nio månader eller längre. Det iväg snabbare och slippa fler hyror, Få mer timmar på jobbet, få Norge att rappa på med mina skattepengar, fram och tillbaka med papper till Akassa som fortfarande inte beslutat om min rätt till arbetslöshetsersättning som ansöktes om 27 maj, börja sälja saker och få ihop tid och datum med födelsedagar, jobb, dop, vänner, familj, kärleken och mig själv. På drygt två och en halv månad. Ja, något pressat sådär. Men är det något jag är bra på så är det på att strukturera!

Jobbet gick bra, vi var inte många vikarier till hösten och de som oftast jobbade reste iväg så dörren stod öppen, Alfakassans beslut gick äntligen igenom och plånboken började fyllas. Uppsägningstiden på lägenheten kortades till två månader, istället för tre, och saker började säljas. Det gick riktigt bra.

Tills detdär pappret kom från cellprovstagningen de tog för flera månader sen. Det där rutinprovet de börjar ta på kvinnor över 23 år som jag helt hade glömt av. Jag hade cellförändringar stod det. INTE CANCER men jag skulle behöva komma tillbaka för "vidare provtagning". Panik och tårar, mängder med tårar. Skulle det visa sig vara cancer, skulle jag aldrig kunna få barn, sjuksystemet dröjer ju alltid så lång tid innan man får svar, då kan jag inte åka. Jag har ju sagt upp lägenheten, jag ska ju åka iväg. Ett helt A4 bifogades om eventuella vidare ingrepp, "ättikalösning, vävnadsprov, operation, kraftiga blödningar, regelbundna täta kontroller." Detta går ju inte. Jag valde att ignorera och köra på och tänkte att sen går jag väl bara på den där andra kontrollen.

Syrran hörde av sig dagen innan det var dags för nästa provtagning och undrade om hon skulle följa med. Hon märkte på mig att jag satt på autopiloten och bestämde sig för att följa med. Tur det! Tårarna och oron höll på att kväva mig när jag insåg att jag låg där i gynstolen igen. Läkaren talade sedan om för mig att utifrån hennes erfarenhet och vad hon kunde se på plats så trodde hon att det skulle bli aktuellt med operation... Vi skulle bli tvugna att vänta på provsvaren, 4-6 veckor!! Allt sattes på paus. Varför? Varför nu? Varför händer detta mig? Jag har ju alltid tagit hand om mig. Hur kan man få dessa förändringar? Kunde jag undgått detta på något sätt? Vad händer nu? När vi gick därifrån hade jag inte uppfattat hälften av vad läkaren sagt. Planen blev efter några dagar: genomför operationen om aktuellt, åk efter det och gör rutinkontrollerna i Sucre. Diego var orolig. Min hälsa var tvungen att gå först av allt. Hans mamma och moster är läkare och letade upp två specialister i Sucre, varav en isåfall kunde bli min läkare. Så nu var det bara att vänta.

Jobb, jobb och mera jobb, nerverna hemma spända till tusen, samtalen mellan Diego och mig blev stundtals mer ansträngda för ingen av oss visste riktigt hur vi skulle förhålla oss till dessa cellförändringar, och ingen biljett kunde heller bokas. Jag var som en laddad bomb. 4 veckor gick, 5 veckor, inga svar. Till slut uppmanade de mig på jobbet att ringa till gyn och fråga så då gjorde jag tillslut det. Jag fick prata med en sköterska som skulle leta upp min läkare och se om några svar hade kommit. De skulle ringa tillbaka och samma eftermiddag ringde min läkare och berättade att jag kunde åka till Bolivia som planerat. Mina provsvar såg bra ut och jag skulle inte behövas opereras. Jag satt och stirrade in i en vägg och frågade om hon skojade med mig. De ville bara att jag gör en extra koll om ett år, om jag då vill göra det i Bolivia eller i Sverige så spelar det ingen roll, bara jag gör det. När vi la på så berättade jag det för personalen på jobbet och lättnaden fylldes av glädjetårar. Samma eftermiddag köpte jag flygbiljetten.