Underbart fantastiskt

Här är nyklarna till vårt nya egna hem!

♡

Så fantastiskt, behövligt och spännande. Jag är så förbenat nöjd, stolt och nervös.

När jag sa upp min etta förra året så var det många som undrade hur jag tänkte, i och med att det är så svårt att få lägenhet. Och ännu mer har det undrats när man nu är gravid. Ja, folk undrar och folk pratar. Vissa stöttar och vissa höjer mest på ögonbrynen. Men då ska jag dela med mig av en liten text för att förklara hur jag tänker. Den lyder såhär:

Att våga är att förlora fotfästet för en stund.

Att inte våga är att förlora sig själv.

Och så är det. Varken med fler eller färre ord. Jag har gjort många skrämmande förändringar, uppbrott och nystarter. Trott att jag skulle dö på kuppen, aldrig mer känna mig hel, tagit en bostad med bara en gammal bäddsoffa som möbel, börjat plugga på helt nya marker - internat dessutom, jobbat i Norge, tog körkort på sex veckor på ren vilja (och lite sparade pengar), färgade mitt blonda hår oxblodsfärgat trots alla frisörers fasa, flyttade till andra sidan jorden till en kille jag fysiskt träffat i drygt tre månader. Tio månader totalt.

Och jag är blond igen. Jag dog inte. Jag bodde hela detdär året på internatet och det var ett av de bästa åren i mitt liv. Min lägenhet blomstrade i mer än bara ting. Mitt körkort har använts i jobb. Jag har upplevt helt stört vackra och häftiga platser och miljöer. Människor och möten. Jag är lyckligare än någonsin för jag är lycklig i själen. Lugn. Jag väntar det mest fina livet har att ge. Vårt barn. Tillsammans med dendär killen jag flyttade till. Dendär mannen som gör mig så fruktansvärt hel och som nu är min make.

Vi ska nu flytta till ett nytt hem. Ett gemensamt hem. Till en fin tvåa på markplan med egen liten uteplats. Dessutom bo i samma stad som min älskade systerdotter och familj, min syster och svåger. Det kommer vara så skönt och fint att kunna ha en liten babypool nästa sommar på vår lilla plätt och slippa trappor! Guld värt. Eller kanske rent av prislöst.